Förord
Idén till den här boken kom för några år sedan då jag för, Riksantikvarieämbetets räkning, deltog i en lobbykurs som gavs av PR-byrån Westander. Anledningen till att Riksantikvarieämbetet skickade mig på den här kursen var att de hade anställt mig som kommunikatör för ett EU-projekt utan att de riktigt hade klart för sig vad de ville att jag skulle göra. Riktigt så illa som det låter var det inte, utan jag hade själv bett om att få kursen.
Väl på plats pågick kursen i tre dagar. Den tredje dagen fick vi en timme med en av deras PR-konsulter för rådgivning. Eftersom den som jag fick mig tilldelad hade läst på om mig visste hen att jag tidigare hade arbetat som kommunikatör för Högskolan på Gotland, samt att jag drev en enskild firma där jag ägnade mig åt forsknings- och projektkommunikation. I förtroende anförtrodde hen åt mig att hen just nu höll på med ett uppdrag för kommunikationsavdelningen vid ett av våra större lärosäten och att deras problem var att de inte riktigt visste vad de skulle skriva om. Det arbetade några dussin kommunikatör på den här avdelningen, och hen var förbryllad över uppdraget. Hur kunde de inte veta det? Eftersom hen ändå hade fått jobbet utformade hen en rad workshops, och mallar, för hur man skulle kunna bli mer kreativa kring att komma på möjliga ämnen att skriva om. Förutom väldigt bra metoder för att arbeta med kommunikation följde tankarna på det här med mig efteråt. Hur kunde det vara så illa ställt att man på ett stort lärosäte inte visste vad man skulle kommunicera?
Efter det här har jag läst PR och kommunikation vid Berghs School of Communication. Där hade jag med mig frågan, och jag hade med mig frågan då jag senare kom att träffa stjärnkommunikatörer från näringslivet, och då jag engagerade mig i en sluten Facebookgrupp för högskolefolk. Och då jag deltagit i andra slutna diskussionsgrupper på Facebook för journalister, och andra som arbetar inom media. Framöver kommer jag att diskutera vad jag har stött på för åsikter i frågan kring myndigheters, och framförallt lärosätens, kommunikation, samt vilka egna tankar jag har inom ämnet. Jag kommer också, likt en detektiv, intervjua branschfolk och leta i standardverk, allt för att i slutänden se om jag kan besvara min fråga.
Väl på plats pågick kursen i tre dagar. Den tredje dagen fick vi en timme med en av deras PR-konsulter för rådgivning. Eftersom den som jag fick mig tilldelad hade läst på om mig visste hen att jag tidigare hade arbetat som kommunikatör för Högskolan på Gotland, samt att jag drev en enskild firma där jag ägnade mig åt forsknings- och projektkommunikation. I förtroende anförtrodde hen åt mig att hen just nu höll på med ett uppdrag för kommunikationsavdelningen vid ett av våra större lärosäten och att deras problem var att de inte riktigt visste vad de skulle skriva om. Det arbetade några dussin kommunikatör på den här avdelningen, och hen var förbryllad över uppdraget. Hur kunde de inte veta det? Eftersom hen ändå hade fått jobbet utformade hen en rad workshops, och mallar, för hur man skulle kunna bli mer kreativa kring att komma på möjliga ämnen att skriva om. Förutom väldigt bra metoder för att arbeta med kommunikation följde tankarna på det här med mig efteråt. Hur kunde det vara så illa ställt att man på ett stort lärosäte inte visste vad man skulle kommunicera?
Efter det här har jag läst PR och kommunikation vid Berghs School of Communication. Där hade jag med mig frågan, och jag hade med mig frågan då jag senare kom att träffa stjärnkommunikatörer från näringslivet, och då jag engagerade mig i en sluten Facebookgrupp för högskolefolk. Och då jag deltagit i andra slutna diskussionsgrupper på Facebook för journalister, och andra som arbetar inom media. Framöver kommer jag att diskutera vad jag har stött på för åsikter i frågan kring myndigheters, och framförallt lärosätens, kommunikation, samt vilka egna tankar jag har inom ämnet. Jag kommer också, likt en detektiv, intervjua branschfolk och leta i standardverk, allt för att i slutänden se om jag kan besvara min fråga.
